aristofanes

Som bror önskar jag att förståelsen fanns

Förståelsen för varandra och hur livet format oss

Vår uppväxt och vår familjs splittring

Så mycken klokhet men ändå...

...så lite förståelse och så mycket frustration

Så mycket lögner och förtal

Så mycket meningsskiljaktigheter om nästan ingenting

Denna dag gör sig Döden påmind mer än på länge

Vår far finns ej längre

Vi sörjde kanske våra hundar mer...

...men ändå...

Kan inte låta bli att tänka att hälften av det gnällande och klagande

Som spridits runt som dynga

Kunde ha varit mer än tillräckligt

Mer än nog

Men nu är det så att Du dömer mig för jag sa Dig; min SANNING

Helt plötsligt är jag förlorad och bortom all räddning, enligt Dig

Jag undrar just hur Du kom fram till att jag är...Vad?

Ditt älsklingsuttryck om folk...psykopat!.

Hur många gånger har Du inte anklagat människor

jag både känner och inte känner

för att vara psykopater

Kanske är det så att arbetar man med  människor inom detta gränsland

så kanske man ser spöken i varje vrå?!

Alla dessa tusen timmar jag suttit och pratat med Dig om Dina problem

Både hemma hos Dig över en kopp kaffe och i telefon

All denna klagan över före detta män och klagan över Dina barn

och Dina arbetskamrater och över mamma, pappa och mormor och...oj!

Jag menar inte att Du skall vara tacksam för mina råd och att jag lyssnade

Men nu, då jag sagt de obekväma sanningar Du ej ville höra, då jag tagit bladet från min mun

Då...smutskastar Du mig och säger att jag är knäpp...jag är psykopaten...hmm!

Jag har arbetat där Du arbetar, jag passade också bra in i denna miljön

Det är ju vår uppväxts förtjänst att vi intuitivt kan avläsa olika människor oavsett

Vem eller vilka de är eller hur de än mår

Så...vem är Du att ösa galla över mig...och dra ner mig i smutsen

Du som inte ens skulle gå på Din mors begravning eller vår mormors

Som sagt till Dina flickor i alla år att vår mor är DÖD för Dig

Att hon inte finns; aldrig har funnits

Men nu...

Nu är Ni ,Du och mor, är bundis som aldrig tidigare...

Kanske är det bara en miljon skäl; rent krasst pengamässigt efter att mor fått ärva tre gånger

I mina ögon är Du falsk som vatten, ej trovärdig och Din 180-graders vändning får mig att

fundera över hur Du orkar med Dig själv, att se Dig i spegeln efter all skit Du sagt och alla lögner

Hur kan Du ens tro att Du har någon stolthet kvar? Någon värdighet överhuvudtaget...?

Jag skulle vilja ha tillbaka min syster så som jag minns henne...de friska bitar som finns därinne

Men jag tror aldrig att jag får se denna systers skepnad någonsin mer...

...så jag lämnar Dig avsked och Du och vår mor får vandra sida vid sida

Ni tillsammans har redan alla ingredienser som gör kakan

Ät Ni av den men jag vill ej smaka

Jag vill leva mitt liv utan att klaga

Jag vill inte leva i sjukdomar och ur sjukdomar

Inte skylla på andra och aldrig behöva ta mitt eget ansvar till att saker blivit som de blivit

Jag tar mitt ansvar för mitt liv och hur jag är

Jag är glad för det jag har idag....